En sån där osocial jävel

Jag är skyldig. Precis som de flesta andra i min omgivning är jag skyldig till vårt samhälles vanligaste brott: att vara osocial. Mobiler och datorer i kombination med ett par trofasta hörlurar har tagit över våra sinnen på de flesta allmänna platser där sociala interaktioner förut har krävts. Pendeln på morgonen är som en scen från Walking Dead, minus våldet. Alla sitter som hjärndöda zombies och kollar ner i var sin lysande skärm.

Vi är alla medvetna om att detta beteende inte ser särskilt roligt ut, men när vår tids osociala norm kommer på tal så möts det för det mesta med ett nervöst skratt och så återgår vi till att titta ner i våra mobiler. Ingen vill ta tag i det. Det är mer bekvämt att sitta med sin mobil än att lägga bort den och faktiskt försöka starta en konversation med en okänd människa. Det har gått så långt att det till och med är konstigt att säga hej till någon man inte känner. Då är du liksom lite udda. Onormal. Varför kämpa emot den bedövande effekten av ändlöst skrollande? Sätt dig ner, håll käften och skaffa dig ett Instagram konto som alla andra. Det är normen som man inte får bryta.

Fler och fler har börjat kämpa emot, de försöker göra folk medvetna om den här normen och uppmanar dem att bryta den. Till er som gör detta vill jag bara säga tack. Tack för det ni gör. Ni är fina människor. Men ni kan sluta nu. Sätt er ner bredvid Agda på bussen och dra igång en liten trevlig morgon utväxling om ni vill, men lägg er för all del inte i mitt zombieliknande beteende. Den osociala normen kan upplevas som begränsande, en sorglig fläck i vårt svenska samhälle, men sanningen är att jag behöver min dötid. Om jag ska orka panikplugga till provet på lunchrasten och ta mig igenom sju timmar av folk som konstant skriker mig i öronen så behöver jag få sitta som en zombie några minuter på morgonen. Det är den där lilla pusselbiten som är väsentlig för att pusslet ska gå ihop.

Jag tror att fler känner som jag, och därför vill jag stå upp för min rätt att vara osocial på allmänna platser. Att vara osocial är skönt. Avkopplande. Hela vårt samhälle är uppbyggt på att interagera med andra människor, men i vissa situationer är det inte nödvändigt. Jag ser inget fel i att ta vara på de stunderna. Dessutom så behöver man inte alltid besöka sociala medier när man drar sig tillbaka in i sin lilla bubbla ute i cyberspace; många jag känner läser nyheter eller kommunicerar med sina nära och kära ner de får tid över. Bara för att de ser ut som hjärndöda zombies så behöver inte det vara fallet. Någon kan i själva verket sitta och läsa vetenskapliga artiklar när du tror att personen i fråga skrollar igenom sitt Facebook flöde. Det kanske inte alls rör sig om en zombie, utan en lite lätt bakfull Albert Einstein som sitter där på pendeln.

Personligen hör jag nog inte till Einstein kategorin, men jag skulle inte klassa mig som en fullgod zombie heller. För mig är det skönlitterär läsning som gäller, gärna något med magi och vilda äventyr. Det finns hur mycket som helst att hitta på nätet och att läsa är det perfekta sättet att få mig på bra humör inför en ny dag så väl som avrunda några långa timmar i skolan. Det är dötid när den är som bäst.    

Förmodligen är jag inte den du kommer att ha lättast att slita från sin skärm på morgonen, men det har jag inga problem med. Om du har några problem med det, så har jag inga problem med det heller. Stämpla mig gärna som en sån där osocial jävel, det är lugnt. Medan du sitter och pratar med Agda slåss jag mot drakar, kysser min livskärlek och gör en resa i tiden. Personligen är jag mer intresserad av tidsresor än vädret.

Linn Webster

Ormens skrik

”Älskar du honom?”

”Nä.”

Han för cigaretten till munnen och tar ett halvhjärtat bloss. Tunna slingor av lätt, silkeslen rök letar sig ut ur vänstra mungipan. Cigaretten glöder svagt i det slaskgrå kvällsmörkret. ”Du ljuger.”

Hon skrattar hest bredvid honom. Det hörs att det var hon som tände hans första cigarett. ”Gör jag väll inte, jag älskar ju dig.”

Han ler svagt. Trycker in mer rök i munnen. Med den varma, väldoftande sommarvinden flämtande omkring sig kan han nästan inbilla sig att det smakar gott. ”Ska du till honom ikväll?”

”Ja.”

Han ser på henne. Hon lutar sig ut över bro räcket, balanserar på mage med fötterna dinglande några centimeter över de nötta plankorna. Hennes hår är mörkt, stripigt. Det hänger livlöst runt hennes ansikte, som om det gett upp. Det är slitet, sorgset, men det ser rent ut. Det är säkert mjukt. Lätt att dra fingrarna igenom. Han ser framför sig hur han, den hon inte älskar, kommer att dra fingrarna genom det den kvällen. De kommer att krypa närmare varandra, långsamt. De kommer att kyssa varandra.

Han vänder sig bort från henne och tvingar musklerna i axlarna att slappna av. Rätar långsamt ut fingrarna. När han ser ner på sina handflator möts han av ettrigt röda märken där naglarna har trängt in i huden. Det svider lite, men inte mycket. Ungefär som när man bränner tungan på något varmt. Smärtan i bröstet är starkare. ”Tror du han älskar dig?”

                      Hennes fötter faller tillbaka ner på plankorna. Hennes leende är litet och rött när hon vänder sig mot honom. ”Ja.”

                      Något vänder sig i magen på honom. Något stort och kallt och slemmigt. En orm som kramar om hans inälvor och slingrar sig upp mot halsen. Han nickar bara. Ormen stoppar upp alla ord. Han tar ett andetag. Två andetag. Ormen backar inte.

                      Hon tar några försiktiga steg mot honom och lägger handen mot hans kind. Den är kall trots den varma luften. I den andra handen ryker fortfarande hennes cigarett. Andedräkten är varm och rökfylld när hon lutar sig framåt och trycker en kyss mot hans kind. De där mjuka läpparna kommer möta en annan kind samma kväll. En kind vars ägare hon inte älskar. Det känns fel. Fruktansvärt fel.

Ormen skriker. Han visste inte att ormar kunde skrika, men det gör den. Den skriker hela tiden medan hon tar ett steg tillbaka och ler det där lilla, röda leendet. Den skriker medan hon släpper cigaretten och trampar på den med en tjock gummisula. Den skriker medan hon sparkar undan de förkolnande resterna och drar en hand genom håret. Det går lätt. Han hade rätt; håret är mjukt. Ormen skriker fortfarande när hon vänder sig bort.

”Jag sticker.”

Han sväljer hårt. ”Gör det.”

”Vi ses.”

”Visst.”

Hon går. Hennes höfter svajar långsamt och hennes fotsteg är lätta. Hans mun smakar surt. Ormen vrålar. När hon är borta lutar han sig tungt mot broräcket och låter huvudet falla ner i händerna. Något varmt och blött rinner längs underarmarna. Han orkar inte tänka på vad det betyder. Han ser bara honom framför sig. Den som hon kommer kyssa. Den som hon inte älskar. Den som han älskar så innerligt.

Linn Webster