Ormens skrik

”Älskar du honom?”

”Nä.”

Han för cigaretten till munnen och tar ett halvhjärtat bloss. Tunna slingor av lätt, silkeslen rök letar sig ut ur vänstra mungipan. Cigaretten glöder svagt i det slaskgrå kvällsmörkret. ”Du ljuger.”

Hon skrattar hest bredvid honom. Det hörs att det var hon som tände hans första cigarett. ”Gör jag väll inte, jag älskar ju dig.”

Han ler svagt. Trycker in mer rök i munnen. Med den varma, väldoftande sommarvinden flämtande omkring sig kan han nästan inbilla sig att det smakar gott. ”Ska du till honom ikväll?”

”Ja.”

Han ser på henne. Hon lutar sig ut över bro räcket, balanserar på mage med fötterna dinglande några centimeter över de nötta plankorna. Hennes hår är mörkt, stripigt. Det hänger livlöst runt hennes ansikte, som om det gett upp. Det är slitet, sorgset, men det ser rent ut. Det är säkert mjukt. Lätt att dra fingrarna igenom. Han ser framför sig hur han, den hon inte älskar, kommer att dra fingrarna genom det den kvällen. De kommer att krypa närmare varandra, långsamt. De kommer att kyssa varandra.

Han vänder sig bort från henne och tvingar musklerna i axlarna att slappna av. Rätar långsamt ut fingrarna. När han ser ner på sina handflator möts han av ettrigt röda märken där naglarna har trängt in i huden. Det svider lite, men inte mycket. Ungefär som när man bränner tungan på något varmt. Smärtan i bröstet är starkare. ”Tror du han älskar dig?”

                      Hennes fötter faller tillbaka ner på plankorna. Hennes leende är litet och rött när hon vänder sig mot honom. ”Ja.”

                      Något vänder sig i magen på honom. Något stort och kallt och slemmigt. En orm som kramar om hans inälvor och slingrar sig upp mot halsen. Han nickar bara. Ormen stoppar upp alla ord. Han tar ett andetag. Två andetag. Ormen backar inte.

                      Hon tar några försiktiga steg mot honom och lägger handen mot hans kind. Den är kall trots den varma luften. I den andra handen ryker fortfarande hennes cigarett. Andedräkten är varm och rökfylld när hon lutar sig framåt och trycker en kyss mot hans kind. De där mjuka läpparna kommer möta en annan kind samma kväll. En kind vars ägare hon inte älskar. Det känns fel. Fruktansvärt fel.

Ormen skriker. Han visste inte att ormar kunde skrika, men det gör den. Den skriker hela tiden medan hon tar ett steg tillbaka och ler det där lilla, röda leendet. Den skriker medan hon släpper cigaretten och trampar på den med en tjock gummisula. Den skriker medan hon sparkar undan de förkolnande resterna och drar en hand genom håret. Det går lätt. Han hade rätt; håret är mjukt. Ormen skriker fortfarande när hon vänder sig bort.

”Jag sticker.”

Han sväljer hårt. ”Gör det.”

”Vi ses.”

”Visst.”

Hon går. Hennes höfter svajar långsamt och hennes fotsteg är lätta. Hans mun smakar surt. Ormen vrålar. När hon är borta lutar han sig tungt mot broräcket och låter huvudet falla ner i händerna. Något varmt och blött rinner längs underarmarna. Han orkar inte tänka på vad det betyder. Han ser bara honom framför sig. Den som hon kommer kyssa. Den som hon inte älskar. Den som han älskar så innerligt.

Linn Webster