Fjärde riket – Bokrecension

En skola som korrupteras av sina egna elever, en klass som styrs av en enda allsmäktig ledare och tre elever som är fast beslutna att med hjälp av Adolf Hitlers metoder ta över klassen; det är grunden för Maria Nygrens bok Fjärde riket. Det är en originell storyline som såg mycket lovande ut när jag läste baksidestexten och jag satte tänderna i boken med skyhöga förväntningar, men tyvärr så brast bubblan så fort jag läst de tre första sidorna.

Storyn i sig är spännande; den innehåller karaktärer som har potential att bli riktigt storslagna och en maktkamp som stegrar sig mer och mer tills den blir riktigt otäck att följa. Blenda och Hedvig står på var sin sida i den här maktkampen och verkar kunna gå hur långt som helst för att vinna. Båda är spännande karaktärer som har mer djup än vad man tror vid första ögonkastet.

 Blenda är osäker och rätt anspråkslös när man först möter henne på hennes första dag i en ny skola, man skulle aldrig kunna tro att hon kan göra vad som helst för att få makt. Hon är kallt beräknande till den grad att det blir obehagligt. Hedvig är en helt annan typ av karaktär, men även hon har ett djup som man inte hade kunnat förutse. Hon är skolans drottning, dyrkad av alla, men bakom det blonda håret och lagren av smink finns en intelligens som få i hennes omgivning kan mäta sig med.

När dessa två karaktärer ställer sig mot varandra får vi en kamp som snabbt eskalerar. Vänner vänder sig mot varandra. Rykten sprids. Utpressning och hot blir centrala valutor i det ständiga maktspelet. Snart har vi något stort och hemskt, något fult som läsaren knappt vågar närma sig. En helt vanlig högstadieskola har omvandlats till en politisk maktkamp där alla metoder är tillåtna. Det är Tyskland på 1930 – talet. Som jag nämnt tidigare är det en spännande tanke, en fantastisk storyline – men det håller inte.

Fjärde riket har prisats med många lovord, men för mig håller inte språket. Berättartekniken är inte på den nivån som jag skulle vilja ha den. Framför allt är det i dialogerna det brister; konversationerna känns stela och inte särskilt trovärdiga. Författaren har inte hittat ungdomarnas röster, vilket drar ner boken en hel del, men tyvärr är det inte bara när ungdomarna konverserar som det blir stelt. Allt som sägs känns fel, som om författaren gång på gång försöker pricka mitten på en darttavla och hela tiden hamnar lite för långt åt höger.

Ett annat problem är karaktärerna. Som jag sa tidigare är många av karaktärerna väldigt spännande och har potential att bli storslagna, men tyvärr så utnyttjas inte den potentialen. Istället för att mjukt och smidigt måla upp karaktärerna under bokens gång så använder sig författaren vid flera tillfällen av långa paragrafer där hon dumpar fakta på läsaren. Det fungerar i vissa sammanhang, men så som författaren lägger upp det skapar det inte en spännande läsupplevelse. Karaktärerna blir förutsägbara och karaktärsutvecklingarna blir hackiga och tråkiga. Dessutom tycker jag att många av karaktärerna är överdrivna till den grad att de upplevs som lite barnsliga. En än gång känns det som att författaren inte riktigt har hittat rätt i tonårsvärlden.

Jag har mycket mer jag skulle vilja ha sagt om berättartekniken i den här boken, men istället för att fortsätta prata om det tänkte jag titta lite närmare på bokens budskap. För mig så är meningen med den här boken att man ska stanna upp och tänka efter hur ofta man själv låter sig manipuleras. Hur ofta blundar vi för svårigheter och följer blint en gemensam ledare? Det händer över allt; i skolan, på arbetsplatsen, i fotbollsklubben. Även om en ledare inte är den bästa för jobbet så följer vi dem blint. Jag skulle tro att detta stammar i en ovilja att skapa konflikt, vilket inte nödvändigtvis är dåligt, men om fler av oss skulle titta upp och våga ifrågasätta saker så skulle det skapa en mycket bättre värld. Hade t.ex. Blenda och Hedvigs klass inte funnit sig i att styras av en ledare utan själva börjat ställa frågor hade de kunnat undvika mängder med problem. Samma sak gäller situationen i Tyskland under andra världskriget. Jag tror det gäller de flesta situationer som finns i världen idag.

Något annat man kan ta med sig från boken är att hur goda avsikter man en har så kan man aldrig ta idéer från någon som gjort som gjort så mycket ont som Adolf Hitler och förvänta sig att få ett bättre resultat än vad han fick. Blenda hade inga onda avsikter när hon började använda sig av Hitlers strategier; hon trodde att hon skulle kunna använda sig av dessa metoder utan att någon tog skada. Men viljan att störta Hedvig från tronen utvecklades snart till lite lätt skadeglädje över att se henne falla och därifrån gick det bara utför. Man kan inte bygga ett rike på hat mot en person, sak eller folkgrupp. Det leder aldrig till något gott.

Jag kommer att ge Fjärde riket av Maria Nygren en av fem pluppar. Den har ett bra budskap och en spännande story, men det räcker inte för att göra det till en bra bok. Om jag ska kunna uppskatta storyn måste berättartekniken vara så pass bra att den rycker med mig in i handlingen, men det gjorde den tyvärr inte den här gången. Samma sak gäller budskapet; är boken inte bra så kommer jag inte att bära med mig budskapet någon längre tid. Den här boken har tyvärr inte det som krävs för att den ska bli en bra läsupplevelse. Den enda gången jag tyckte att boken var relativt intressant var alldeles mot slutet när jag kom till de sista sidorna, men hade jag inte bestämt i förväg att jag skulle läsa ut den här boken så hade jag inte tagit mig längre än de femtio första sidorna. Sorry Maria Nygren, det här var inget för mig.

Linn Webster